Norrländska Korrespondenten – 29 september 1852, sida 2

loscher och du erhåller i stället ett nummereradt fort. Du promenerar widare och får nu i en rikt eklärerad fal, på bwars målade golf Her: rar, åtskiljde genom Åldern och utscendet, gå och språka med hwarandra, men öfwerenstäm: mande likwäl deruti, att de alla fam: och fyanerligen tyckas tibhöra den s. k. bättre eller bästa klassen i samhället. Jfrån salen kommer man nu i dierse andra smärum, dete ena eleganta: re ån det andra. Här råder mycken werksamhet; men allt går få tyn, få städadt och ordentligt tl. Se hwilka wackra wäldoaade mahogny: bord resa fig ej der på gylene fötter; men se hwilka reputerliga gestalter deromkring på farms stolar, hwarpå det brokiga sidenet täflar I glans med den gammelmodiga, men kungliga förayar ningen! Dot hur snart förswinner cf detta för dina ögon — hjertat börjar fina oroliga slag, en hemlig eld brinner i finger-fyetfarna, blicken, förut skygg, oroligt ilande åt ala sidor fängslas, smides i guld — och detta guld år en fedja, hwars spridda läakar de krung bordet sittande personerne med darrande händer wid röra, men hwars sista förlora fig i ett prafts fullt ffrin. Framför detta skrin sitter wärden, en artig, belefwad man, och samlar medelst en gyllene slef med sköldpadsskaft det spridda gul det til fig. Widare finner maa på bordet de wälkända figurerna af spelkorten. — Ahal der år ju då i alla fal ett spelhus, hwarpä mi