Norrländska Korrespondenten – 29 september 1852, sida 1

rädd. Jcke ämnar jag förleda någon; med icke beler Har jag luft att leka kurragömma om det gåller. Men du måste också lofwa mig, att ej (pes la fort, — jag met att du hargen wiss falenhet för kortspel — Eamvånd hellre dina vens ningar på werkliga nöjen, fom funna wara bildande för krorpen och själen — du lofwar ju det? Ja, gubewars söta mamma! Jag tänker nog jag får så mycket göra med mina böcker och sludier act föga tid blir mig öfrig til annat! IF denna kammare, Adolf, fortsatte modren i det hennes ögon tärades och hennes band ånyo fattade foneng, i denna kammare knäföllo för aderton år sedan jag och din fax der mid din sjuksäng. Döden fwäfwade öfwer dina ögonlock, läkaren hade öfwergifwit dig, allt hopp mar ute; men Gud hörde wår bön och återskänkte dig ät lifwet. Twenne år derefter og Sud i stället din fader bort. Han i bim: len war wittne til min djupa sorg; men min blick föll på dig och jag kände tröslens innerlis ga huaswalelse i milt hjerta. Lit mig älskade fon, aldrig få skäl act ångra den bön, jag här böjde til himlen — tyst — jag wet hwad du will säga — jag met att du fall läaka på denna stund, tänka på mig, alltid på mig. Res nu i Guds namn, min Adolf — mina