på dödsbädden, Hang arlar höjde fig hang hand rörde låset och saart woro de knäfallne föråle drarna ensamme med sitt döende barr. En hämsk tysinad rådde i rummet, siundom störd of sarft ningar, fom, rotfästade i de dme male bitttaa, förgäfwes bekämpades of omfors gen att ej med det ringaste buber föröka den lilles lidande. Eugen höjde modern fin hämma och hens nes tårar och fnyftningar sammansmälte i en brinnande bön. Dennes lippar förmådde ej fortfora, förs mådde ej längre, tolka det djupt lidande moders hiertats qwat; tåren i beenes öga stannade, en blekhet, sarl:k barnets, betäckte henaes aasiate och bon hade ej krafter mer att fortfara i den bedjande siällning hon få länge iakttagit — bon föll afswimmad ned på den aranna mattan och henaes djupt bedräfwade mate bar med swiztande steg den affwimmade ur sjukrummet, der han öfwerlemaade heane åt tjensezeefolkets omsorger. Sjelf återwände han till barnets bädd, satte sig derwid betedd att inwänta dess fira suck. Men moderas bön war hörd:! en lydlig kris följde; lifwet återwände på de späda kinderna; tärar, men glädjetårar, föllo uprfriskande på det dyrbara föremålet; återigen knäsollo föräldrarna mid fången, men för att tacka den ewige dåre höraren.