Sypelareu. . För något öfwer trettio år sedan lågo på kaä wid enda barnets sjuksäna en fader och en moder med hopknärta händer och de i tårar simmande ögonen mot taket. Rummet war före sedt med dyrbara möbler; från en i takat håns gaade grön ljuslampa flämtade ett mildt sken; rika spetsar föllo från sparlakanen, sidentäcket och öragodtskudden; men på denna silnämnda hwilade ect spädt barnasanfiute med dödens fåra på sammarfadlna finder likblå och på de små låg: parra rasade en konavulsioisk smärta, hwars slut syatesblifwa förenad med lifwets. Wid dörren stod läkaren, dröjande liksom wore det omöjligt för hang menniskoälskande bierta ott afläqsaa fia, mål wetande att med bang aflägsnande den sifla strimman of hoppet äfwen skulle slockna i de olyckliga föräldrarnas hiertan. Till Honom stirrade ånyo deras Ögon. Han swarade ej, hans blick föll än en gång