Norrländska Korrespondenten – 25 september 1852, sida 1

icke, få kunde jag blifwit det, och hade noc få blifwit om ide Herraa behagat öpprc Ögonen på mig — jag undrar, söta du, hwad det blef af den stackars mannen på He den och hans claka bufiru?! — (jag bat wetat detta redan långe, Hans like, men har cj welat säga det förr, jag tror af rer blygs fel öfwer mig sjelf; ban hängde sig för etc par år fer, och hon går tu omkring och tigger i största uselhet; hon mar hår för ett årg tid sedan.! — UHångde fig säger dn Bets ty det mar rysligt; men, tillade han med ett gudomligt leende, dct Hade mål ändå icke jag gjordt. — Du hade ite gjordt det Hans lille emedan du lärt dig, at menniskan icke fidf eger rätt, att göra slut på fitt lidande, och du hade dia själ fästad wid det, fom lårs de dig art fördraga med tålamod; med en stackare, som fästad hela sia lycka här i werlden, och ser sig så smärtsamt derpå beswiken, han förkottar slutligen fist lif vå ett eler annat fått. — Ja! du fan ha rätt Belcy lilla, och wi tacka således Gud för bås de hwad fom hwarit och hwad fom år. — Ru fom Ludwig med pipan och wår Prost tyckte det alldrig hafwa smakat honom bättre. Han boelmade på ef ala ktafier och stora ringar hwirflode från dera wackra sjäskumshufmudet, dom lille Kasper redan lår: fig uppsamla i sia ficka, der de esoms tasl der