Norrländska Korrespondenten – 22 september 1852, sida 3

på afsånd ano, att der måtte bo frid och trefe nad derinne. upår blir ju rik Gudswälsiqnelse min fåra Rils! hwem skulle trott det i wåras, men fö år det: menniskan spår och Gud rår — Fal der må wäl wördia Hrosten fisa, swarade den tilltalades det år minfars med dea spådomer, fom med min för tio är fen — Hurudoo mar dec, fåra Nils? bmila dig litet och tula om för mia den der frådomen. — Nils födde armbågen mot luoskaftet, och sokt; jo ser wördige Prosten, jag tänkte, vår mt i dag för tio år fen, war på dem der resan. Prosten mins wäl, och wi lågo der i aropen och blefwo wåra fem kräkfor, få tänt te jan, wet Prosten: denna resan för oss allt samnnan raft ned til — — ja! Prosten wet wäl bad siälet beter; men fåt kommo wi ju it hålet till himmelriket. — Du mes nar wäf, sedan wi woro hänkomna, fära Ris! uXa wist! inte mar der mål något fom liknade til himmelrike dernere, funde jag tycka vå Prosliinnan! — Ja du fan ba rått, fåra du, Jag hade då inte bäure dopz till wår Herre ån du; men han har åns då behasat belöna mig mad Inda och -fånder. — Men vr får jag traffa bem, min hustru bad mig icke wora långe ute på qvwåller. (FortfI