Norrländska Korrespondenten – 22 september 1852, sida 2

tid frafferiet, afstannade til en början allt fam tal: ty Fru Betty fatt såsom försjunken i en inre begpuadning, och wår Pastor trodde fig till en början böra göra alt öet affeende på fin knotande mage, fom göras kunde. Men efter en siund frågade Panora åter, wid det han star den tredje omgången på brödkakan: men hwar Har din hustru nu tagit mågen? — Na! Hwad wet jag! suckade manner. VOfra år hon borta om nätterna; somliga mena att hon då måne beae siq bort till kyrkogården nåra eu half mil härifrån, och ofta dr hemskt strattande på fina aflidnas grafwar; andra, fom ha onda tungor, mena, att hoa har godt öga til Matts, fom bor der borta mid skogen. Rär hon då kommer tibbaka, plågar han als tid — — —Y Här sionnade meningen bokslafligen i halsen på den stackars mannea. Dödsblekhet betäckte hang arsigte och han. skyndade fig bort i den mörkaste wrån. — — Efter en stund öppnades nemlingen dörren, och en lång, mager qwinnos gestalt wisade fig deri. Deanes anletsdrag woro ingalunda få förskräcklija, och hade åns nu ett minne qwar af en regelbunden skörhet; men wid noga betraktande säg man, att djupa lidelser och fräcka lasszer hade jagat cageln på floften. . Åt minsann! fremmande tror: jag, började hou men skarp och skärande äston Till vchlmed