Norrländska Korrespondenten – 22 september 1852, sida 2

na, att ett -besynnerllat misstag egde rum och sade derföre: Kom fram der, min, wän, du som talade; wi äro resande, fom farit wilse. Frakta ingenting, det år ea Prest, fom med sin dustru söka gässfrihet til deg der blir dayer. ÄRu reste fig något ifrån ena wrån i rume met och samma rost fom tilltalat Fri Betiy, swarade ack förlåt, harr Paster, jag tyckte inför Gud, att det war mia elaka hustrus, Bettys röstl; nu är jag strax färdia. Och deryå skyndade han i ett rum nästintil, och återkom med en liten lampa, fom delysie en mans bleka ansigte af omkrina 30 år. Boc kande fig ödmjukt, bad han åter: förlåt mig min fåra Pastor, fruns röst hade en föruns derlig likdet med min hustrus, och man är bra mycket olycklia, når man har en sådan hustru fom Betty. Du måste wara bra olyckligt gift, min mån, fade mår Passor, det måne wara en afskywärd qwinna Ia. bufrus Fa det må wål Herr Patiorn säga: jag år heanes tredje man; hon har, fom jag bört glunkas om, lagar fina twå förre måns ner med fora i grafwen: jag har warit aift med heane blott ett är — jag följer wäl saart efter dem! Sedan mannen, på Pastorns tillfrågan, om han hade något art ge fina gäsker til förfristning framsatt en fyilfum smör och en kaka bröd, ursäktande fig att Betty hade nyckeln med fig