Norrländska Korrespondenten – 18 september 1852, sida 1

da Fruns idkeliaa manande på Rils, ett vå afsånd hotande älkmola mer och jmer närmat sia, och gjort det likså mörkt och hemskt omkrina dem, som det war i wårt prestfolks inre. Saart bröto klara blixtar derur, och åskan nalkades doft. Fru Betty fom hittibs begagaat hwarje erbjudet tibfäne, att till full ewident klar het bes wisa mår Paster, att han sjelf mar en natt: mössa, och art de höga Herrarne derneres til: börde hwilken annan djurklass fom hn, utom menniskan, hade vlötsligen tysnat förmodligen af tålig fruktan, att hua i hall vå ett eler annat känbart sätt kunde blifwa fallen i talt. Der röjde fig tib och med någon warlia mid: het i rösten, då hon frågade fin Haag. om det icke war farligt art äka fort åstwäder; derwid wår aode Wåor helt twärt urrlysie, att åskan aldra sloa efter annat än kyrktorn och trol. Som Fru Betty tyckte fig ide ega når aon slags likhet med desse åskans fiender faun hon sia också deraf luanad, och färden fortfatt: tes således förbi det ena hwilonället efter det andra, till stor missräkaiaa för mår Pasor, hwilken troligen i sitt swar trodde fia jun hafwa mlagt en tydlig waratag nog för Fru Bettys warande uader bar hunmel Grålle hade efter ett och annat fåfångt försök att Mrmrda till, der det tycktes honom wara någon utsiat för utbekommande of middaa, den både Fru Panorskan och Piskan i Nils Hand mätte hafwa förs