Norrländska Korrespondenten – 11 september 1852, sida 1

sielf år ett eländiat får! Sen bort! och det på ögonblicket, från detta hyblet, detta Sodomsnås slet. Ja will skudda sioftet under mina fötter från de Riniviters håio. — Stå nu inte der i himlens aamn och bara capa, utan ut med dig, och fia tid His ven sörspäaniag; rot resa firar. . Men föta Betty litat? wågade wår Pastor inwända, af ren, fror: eftergifwenhet för fin pockande mage, wore det inte nyttiat, Om du först hwilade dia litet och — — — Oh satte dig tll bords, ja! och gödde dig! Tala du inte sör diu sjuka mor; der finas wål någon frog på mågen, der ti Fan förudja oia. — Och hrldre det, än längre stanna egn minut i denna köttkläparnes håla. Sje få fort! jag kommer strak. . Ör Socumsfon wågade ej flera inwändningar, utan skynadade ut, wiss att inom några minus ter ha Betty efter fig resklädd. Nils mar als tid wan wid blind lydnad äfwen mot Pastorn fy han finde, från hwilken befallningarne emas nerade i försia hand; men oråfte inlade fin res servatton mot besiuntet i en Härtoffå nappande fråa Uls rundskurna munkperökeu, å denne tog fovdret från horom. Mera war ej för den hungrande gräde att göra: ty han wisste, att om han anförde beswär i consistorium, fick fas ken nog hwila der sin behöriga tid. Gåledes git Han undergifwet i felen, jemte fin röde Fam