Norrländska Korrespondenten – 11 september 1852, sida 1

beträffar; han har den oförskämdbeten att ta mot folk i farstun — ta mot ett frantimmer i farstun! Oh når jag börjar läsa lagen för Herren, så hör han på med en den alraföre fmädligaste min i werlden, och när jag då Andes ligen wäntar ett swar, har den plumhuggaren den grofheten att säga: har Fru Betty Foc: kums dotter Jockumsson mera att andraga? och då jag swarar: jag tycker detta kan wara tilräckligt, fortfar han nådigt: adjö min föra Fru: helsa er beskedlige, lidande man! — Ahl min gosse man wet hwad du kikar efter, mea du får lära dig att wara höflia förs! — — Men det lönar fig inte att förarga fig på för dane stackare, utropade Betty slutligen vimats tad, kastade sig i en fiol, hwilken förmodligen ide war wan wid en dylik handlös bdehandling förlo: rade balansen och kaslade den wredgade Frun raklåag för o:r Jockumssons fötter. Ehuru nu wår gode Passor aldrig förr sett sia Fru för fina fötter, wågade han dock icke långe njus ta af den åsynen, utan skyndade att hjelpa Dens ne opp igen, under det han, för att afleda dens na nya förtreten, frågade: Mnåh men! de andre? Betty lila! de andrevs — De andre! ja! den ene pludderstruten hörde om ide cgentligen dit, men kunde Ändå inte lära fig begripa, ati det är en fördel för hustrua, när mannea får ett bättre Pastorat. Dea andre wor en fnakranz de gås, och tredje en smilaade räf, och du