Norrländska Korrespondenten – 8 september 1852, sida 1

kände att Fru pastorskan allid hade en wiss averfion för att resa om nätterna, hade han beräfnat, att en natturlig följd deraf skulle blif. wa resans slut innan solens nedaång. Wed de rödspränada, ehuru milda ögonen ssadigt fästade på solen, fom just nu kyste tridroppars ne med fia afskedshelsning, rusade derför aråls le åästad, för att hinna fram före solen; — men solen gick ned, och mörkret swepte skog och äna, pinnkareten och Herrskapet Fodums: fon i fin mörka florshufwa, och alltjemt puffa de Rils lika erbarmligt på — ty Kru Betty wille så. — Sara fördömda wägar, jusl lagom bes räfnade act skaffa folk af med häde armar och obea, uttropade ändtligen pastorskan wid en före uynd öri fom säkerligen haft till följd Hela herrskaptts förflottande i den förträffligt mjuka leran, om icke Hr pastoras wälgödda lekamen tjenat fom motwjat. Denna motwigt hade ofså hr Jockumsson sökt förgärka, i och för dylika förekommande falls skul, genom ea och annan tugploi?. Pastor Jockumsson fom i unga dar författat en och annan artifel rös rande tyagdlagarne (wi tro i en af de Blekinaska tidaingarne), hade under fira sludier kommit till dea öfwertygelsen, att kroppen uar der sömnen tilltager en tredjedel i wiat, en kunskap af hwolken Ör passor hät föris cade tilfälle att skörda fia praktiska aytta. Fru