Norrländska Korrespondenten – 8 september 1852, sida 1

Betty, som emellertid ide hade aning om råts ta orsafen till hennes mans tungsiuthet, förlös rade ändtligen tålamodet wid en förrädist frarke ning, toa honom förswarligt i armen och utres pade: firt då inte i ewiahet och sof som en drull — Under det jag är i engslan af hwart sag, kan han sitta och låta allting gå på Guds försyal! Om jag bröt halsen af mia här i smörjen, fule du nog helt makligt länga dig bredwid och sofwa! — .Jaa Betty lilla, gåfpa: de Pastorn som icke hört den sista beskyllningen för lifröjdhet — Fog! få der, det år tacka! Rär hunran slärar och wakar och tillsätter lifwet, för att hålla fram en sådan odugliaa till man — — — få, få — — ma du är iate wärd att förarga fig öfswer. — of! ditt uåra Betty lika, jag endast funderade på det farliga i1 mår rejad DA farliga, ja det må den store Guden weto; du tror kanske, att du gör faran mindre med att sofwa, Nira Betty lilla, inte sof jag — eacntlis den: Jag endafi tänkte på, att det Fan bli far. ligt för en få fattig siackare fom jag, att sätta fig ut med fina höga förmån. FN ca Yackare är du wisst och fattig til på köpet! Wi wile just sett, hur det hade gått, om du inte fått det der arfwet med mi!R att flå dina gamla björnar i halsen. — Per