Norrländska Korrespondenten – 1 september 1852, sida 1

gillade Gustaf den IV Adolfs affättning, då uppendart war, att han ej kunde slyra fig sjelf men ansås att barn ej borde siraffas för får dernas mifgerning. Stj. begärde då swar på frågan, antiugen en konung war til för folkets skusl eller folket för en konungs. Fursten beswarade frågan efter liberalismens lära. Då bad Skj. få weta huru Smweris ge på annat fårt ån det nu anwända Funs de undgå att uppoffras för sonens skull sedan det mål räddats från uppoffring för fadreus, d. w. s. 1: o) buru en förmyndares regering som ej wore en masterad utlärdsk reges ring nu skulle kunna ega rum, i deu stund den mid grafwen stapplande konung Earl neda steg i sut hwilorum? Några inwändningar börjades af Furstea men fortsattes ej otydligen afbrutna af hans egen tanke på Ryssland den stund Rapoleon ej der hade en wän; 2:o) hwad wisshet Swerge kunde ega att den unge Fonuns gen, blifwen myndig, stulle anse sig bunden af en konstitution hwilken han kunde förklara påtrugad fig få fom barn; hwarwid Skj. på minde om en graanregerings iutresse af att ei ha fria folk i sin närhet; Fursten teg; 2:o) durn dea myndtgblifae konnngen skulle behands la sin oefterrättlige fader, om denne då ännu lefde och wille komma til Swerige och der ge råd. — (Forts.)