Norrländska Korrespondenten – 25 augusti 1852, sida 1

sko för ormar. Wed förskräckelse märkte jag att Ernesline tagit amuletten från halsen och att det ide war ect tunnband utan en orm. Är ni rädd för ormar Hånade Linnee, od) intresserar er doc får naturalhislorien? Det år ombdjligt! Under alt detta förföljde mig den förfärliga flidan med det gapande ormhufwudet och tycktes riktigt njuta af min ångest Jag bad henne för Guds skul befria mig frän den afskywörda anblicken, men hon försälrade att hon ide fann något Lafskywärdt häruti och fortfor att leende förfölja mig med odjuret. Jag retirerade i god ordning. Fag kan omöjligen begripa begynte Lags mannen i donerande ton, Smwarföre menniskorna hysa en sådan awersion för ormar. D-n, wen icke jag må tåla dessa otäcka djur. ÅJag föraktar er! fade den wredgade Ernestine. Ri år aldeles icke någon naturens wår! Derpå flog hon mig med ormen i ans figtet, få att jag skrek högt och flungade djuret åter fom ett fed omkrina fin swanhals. — Ru bade jag också nog af Lagmannens tredje dotter. Aadeligen war denn olycksaliga dag tiländalupen och Balkenhjelm beledsagade mig till mia stora glädie til det för mig bessämda rummet. Wi önskade hwarandra god natt och jag bes fann mig snart allena. Jag war få trött, att jag firart klädde af mia, ssäckte begge ljnsen och förfogade mig til sängs. Men knappt Has