Norrländska Korrespondenten – 21 augusti 1852, sida 1

terstäld att jag ehuru matt af åderlåtningen kunde företaga ea promenad med Balkenhjelm omkfring det wackra Bläsjös ägar, hwarnader gubben med mycken omsorg sökte urskulda och förswarade sina dötlrars egenheter. Jag tror näslan de kunnat skära halsen af mig, utan att han anselt det för något utomordentligt. — Han slutade altid med den försäkran, att aka deras egenheter nog skulle förswinna, om de en gång blifwit gifta, och ansåg det i allmänbet wida dättre, att de på detta sätt i frihet fätt wäxa upp, ån om de skulle erhällit den mifbildniag, som wanligen utmätker salongsdamer i städerna. Då solen redan lutade til fin nedgång, åter: månde wi bem. De unga damerna woro alla borta. Dimlen må mera, hwad de höllo hus. För att tala upprigtigt längtade jag dock efter den fröna Linne. Med henne borde man ätmiusione wara säker för sitt lif; ty jag mar ju ingen frarabe, fjäril eller taraatel, hmwaref: fer hennes hjertas lust stod. Att Louife och Emelie woro borta, gladde mig innerligt. Sedan wi långe förgäfwes wänlat, satte mi oss att supera. Promenaden öfwer berg och dalar hade gjort mig rått Hungrig. Wi hade sutit till bords omkring en qwarts timme, och Balkenhjelm hade redan låtit hemta ljus, då dörren Öppnas