Norrländska Korrespondenten – 21 augusti 1852, sida 1

des och den länge efterlärgtade Ernesline iu trädde. Jag sica upp bugade mig, och min beundran för den sköna flickan öfwergick snart till förs tjusning. i Den älskwärda Ernestine war alldeles efter mitt finne. Hon flög ej såsom systrarne ohifs ligt förbi mig, utan att det ringasie låtsa mårs fa mia närwaro. Hon helsade artigt och uts säktade fig att ide förr hafwa kommit; hade bon förmodat ett få angenämt främmande på Bläsjö, skule till och med hennes naturhiftds riska nadersökningax ice hafwa hindrat Henne att skynda hem. Jaa satt som i tredje Hiins mcelen och måste omgifwa mitt hjerta med eri tredubbel mur, för att bewara mitt trohetslöfte till Anna. i i — Ernestine war något fäntasttiskt, dock högst smakfullt klädd. Blott ett wile ej rätt behas ga mig! det war ett stort glänsande tunnband fom likt en amulett slingrade fig kring hennes hals. Jag kunde ej begripa Huru en få wacker flicka kunde nyttja en sådan halsprydnad. (Forts.)