Norrländska Korrespondenten – 18 augusti 1852, sida 2

lJog wille icke låta märka, att jag förles rat appetiten genom den amputerade armea, U? fan framtrog min näsduk och hölt den för Run UHwad selas dig? frågade Lagmannen, och Chirargen betraktade mia forskande. lUge in ihäliqa tand begynner wårfar. sar ni tandwärk? frågade Emeli med ins tresse. (En lögn föder en arnan. Jag swarade: Ja iblaud, om rånontiag kommer i det tåliga rummet, få Oder jag deraf Da mäne bort, ropade genast Chirurgen och skyndade tl filt bestick. Faq försträcktes. Miaa trettiotvå tänder woto fullkomliat friska. eAafommodera er ej min fröken, smärtan håler på att är fört Tar måne omwilforligen bort; en angripen tand år ett ondt samwet; den hwilar eldrig. Jaa gjorde alla möjliga nadanfloater, men allf föraäfwes! Hon flyttade en stol fram til fönstret, bud betjenten hmta en skäl matten och inbjöd mig med en engelsleende att taga platg. lgF —n måtte hafwa fört nma till detta hud fade jag för mig sicli, och förflarade ännu om gånq högtidligt att tand operativaer helt och hället wore emot mina grundsåuset. UTA skal aldeles icke göra vad inwände