Norrländska Korrespondenten – 11 augusti 1852, sida 1

Menniskornas Skyddsandar. Jordens skapelse war fulläundad. Menniskan, omgifwen af skymningen af en djup slummer, helsade för förda gången i faliga drömmar glåds jen öfwer sia tillwaro; då trädde trenne englar, fom bade följt Skaparen, för att skåda mwers kan af haas allmakt, fram för den slumrandes hwiloplats, med känslor af kärlek och glädje Hel: sande skapelsens hare, menniskan. DÅ de böjde fig ned till henne, blefwo de öfwerraskade af den skapades skönhet och fuländade gestalt, och de tar fade siascmellan: Sanaerligen, mennniskan hår oss englar ganska nåra, om hennes själ motfwas rar högheten och renheten i hennes drag. — uMa, begynte den ene, hwars panna slrålade högre och alwarligare ån de öfriges, Mmen en af himlaianewånarnes prydnader saknar jordens fon, fe, det felas Honom friheteas tecken, det skimraade mwingparet. — Sörjande sågo de an: dre englarne den förses upptäckt bekräftad, och de hwiskade sakta: vSkyde den audomlige mår staren härigenom möjligtwis hafwa welat antys da att ett hnoftets barn ärnu icke år wärdigt den fria flykten och den saliga fröjden i ljusets regioner? — Då uposteg från ett närbeläget buskage en örn, klöf luften med sina starka mins aar och förswann i den soåjusa rymden. Enge larne beskädade honom ud) benaynte ånyo: ör bergsfogeln; är haa ej friare och mera gynnad,