derwid att om jag blott en gång såg dem, skulle jag nog förändra min tanke. Se der ha wi det, utropade Anna med ångesi, i det hon ånyo krampaktiat slöt sig fring nun Hals; vöfmergif mig ide rant! upmad skal jag göra? Dorbrorg önskan år icke obillig och jag mäste foga mig derefter om jag ej will wäcka misstankor. Jag mul ju Slott fe de rika fröknarna, och alldeles ide widare. Defutom äro Septemberdagarue skö, na och jag önskade gerna uppfriska mig litet efter det enformiga kontorsarbetet på bruket, hwarmed Morbror en tid plågat mig. ooo Nea vå mig tänker du alddles idel! fade den älskade förebrående. IR hjerta och mina tankar äro alltid hos dig, hwarhelsl ödet må föra mig. Då Anna märkte att mitt oföränderliga bes slut war att besöka det wackra Bläsjö, der Lagman Balkenhjelm med fina trenne gilt: wuxaa döttrar residerade, få fogade Hon fig med blödande hjerta i det oundwikliga. Förut må ste jaa dock göra ett heligt löfte att vå intet sätt låta mig fnårjag af de stöna guldfiskaraes våt på Blåsjö, och sedaa allt detta med til, börlia högtidliahet försiggått, följde de derpa en låua omfamning och en lång fog. hwarefter skiljsmehans swårigheter lyckligea woro öfwerwunna.