Redan följande morgon war allt färdigt till resan. Förut gafs audiens hos min morbror. uDauma färd skall ide ångra digz fade han. Flckerna äro sköna och snillrika, och hwad bur wudsaken, elev det inre wärdet angår, få häder hwar och en af dem minst twå tuaror guldLåt nu fe, att du hemför en rik swärdotter, få tager jag dig til min kompagqnon och du får ärfwa såsom jag lofwat ide blost bruket utan äfwen det pråftiga Löfsta. Dessutom wet du art min gamla unadomswän, Lagmannen, Öns skar denna förbiadelse. Sådana afperter ha icke alla friare. Jag wet nog, bur jag höll på arc spriuga benen af mig för min saliga hälit. — Gud wälsigne henac. — Ty fer du, gamla Herre skapet mar emot och sprutade eld och lågor. Lyckan ler mot dig; skynda dig att gripa henne. En stund derefter fatt jag i morbrors gamla chatse, som efter den tideus bruk ide hwilade på lincal-resorter, utan på skinnremmar, piskan klatschade och friar:refan begyate. Lyckan ler mot dig, skynda dig att gripa henne, fade jag för mig sjelf, ihågkommande morbrors ord. — TIA år lätt för gubben att tala få, då Han cf wet att mina händer och mitt hjerta redan äro bundna. Mea wore jag också fri, fund jag dock aldrig besluta mig till ett giftermål, fom uppgöres af en tredje eler sjerde man, Det år ett wanhelgande af den förbindelse, sou eudast bår ingås emellan älskande hjertaa. Jag