Norrländska Korrespondenten – 4 augusti 1852, sida 2

ordnina att ban fule begagna det första rådd: ningstihfäbet. Å andra sidan våliod denne, ott oafsedt br Peungs caenskap af depechbärare, det wore mer i fin erdnina att de stulle frälsa sia, som hade flere lefnadsår framför sig, än en som efter natturens ordning hade fett bira delen ar fina dagar; dessntom kunde han simma, hwilket icke wore förhållandet med dem. Kapten Carr behöll segren, och det war en garska bitter seger ty få fnart båten blifwit lättad cenom två pass sagerares afgäna, war det sannolikt att den skulle giida loss af trådet, sjunka i samma ögonblick och jålunda utfåtta de qwarblifwande för åfmens tyret att druankaa eler blifwa uppflufade af alligatoreraa. Jndianerna störtade fram för act blifwa räddade i första rummet, men Roe binson mr Blanchards betjent, förklarade act han skulle stadna i båten få långe kapten Carr wore qwar och ide lemna den utan med honom. Sluthacn blefwo dock allesamman lyckligen lands satta på den lilla udden, och äfwen en liten del af deras fafer blef räddad. Återstoden, inne hällande kapten Carrs bandskrifna dagbok ödfwer sina resor genom tre australiska kolonier, gick till botten. Wid deras landning mottogos de af den indianska flickan, hwars skönher, als deles oberoende af den hora tjenst hon gjorde dem, gjorde att man utan öfwerdrift kunde til: lägaa henne namnet af en skyddsengel. Eburu maka och moder war hon inte mer än sextoa