Norrländska Korrespondenten – 4 augusti 1852, sida 2

anseende till skogens oqenomtränaligbet, syntes wara en fåfäng förhoppning. Han sprana uti floden, hwars strömniag hade en hanighet af nåra 10 knop i timmen, och fam såsom blott en indian fan simma. De föjde honom med fina kikare ända till dess Han nådde fMravdin, synbarligen mycket utmattad. Han fattar tag i en gren af ett nedböjt tråd, och emedan fros gen war för tät för att han kunde komma iaenom, kröp ban på händer och fötter utmed den sandiga flodbrädden, tills han förswann och icke widare syntes. Utan twifwel blef ban uppflus fad af alligatorer, ty en mångd af dessa afttys wärda djur iafann fig ett ögonblick derefter oms fring båten, stödde med fina breda hufwuden emot def sidor, och såao ut just fom de måns tade fig i haft ett godt mål af deg befättning J detta förskräckliaa ögonblick, då intet hopp om frålsning syntes wara för Handen, kom en lätt kanot, rodd af twå qossar, med en indiansk flicka omdord glidande utför floden. Så snart flickan såg deras nödslälda belägenhet, lät hon ro fig i land mid den första öppna fläck, der hon kunde sliga ur, och skickade kanoten, som endast kunde rymma twå personer utom gossarna, til deras hjelp. DÅ kanoten lade tll bis tens långsida, tuppstod bland engelsmännen en sirid ide om hwilken skule gå forst. Young och Blanchard påslodo att kapten Carr mar myeket äldre än de, och att det derföre war i sin