Norrländska Korrespondenten – 31 juli 1852, sida 1

do lken haa stild rade famtljens kerlagans eärda :ällhiunai de med rörande uttryck! mu förgås wes. Slutlidca sade Han i den yttersta fåra twiflan: ÅMin herre! då om tror ati er förlust kräfwer elt offer, så låt mig blifwa detta offer. Låt mig lida i stället för min foder, och (ft wa fånge lsets ände skae wara dyrbart för mia, då jag derigenom kaa skafja fader sa frihet, så att han far trösta min moder oth mina syskon. På detta ätt, herre, fall ci kunaa tillfredsslälla ev hämd, utan att wara wållande till en Hl familis förderf. Han kuade knaypt uttala de sista orden för tår är. Den sstränge kreditoren såg honom på ad för fig nåra en fjerdedels timma; derpå säd hza Honom med härd siämma att haa ale ga upp och sätta sig på en ssol, Hruils han åtlydde. Den stränge tnannen gick nu D arka leg fram och tillbdaka mycket upp: 155, och en fjerdedels timma förflöt åter. Slutligen staunade ban och slog fina armar om den naue manacas Hals, och fade: (Jag taer att det fianes något, fom har änau högre wärde Ån penalugar! Jag Har en enda dotter, fär hwars framtid jug är högst bekymrad. Jog bar besluiat att detrysga den — hon må dif wa lycklia — derest m will äkta henae. Gö! er fader är fri — bed honom om hans fame tacke — för donem ögvadlidligen hit ech låt op i glädjen öf wer en förbindeise, fom ide fan