Norrländska Korrespondenten – 28 juli 1852, sida 1

sina höadetsrättigheter! men heanes ädla sinne kuade ide af jordisk höghet bländas att någon? ting företagå, der wådeligt mar för Konung och fäderacsland. Men der dyad finnes, der är ock tacksamhet. Dm ädla Fru Cyrisiiaa hade icke glömt hans hulda omsorg om henne och bennes kära medfängar i Blåtornet. Hon gaf honom till minne derutaf en guldrina och en liten tafla af guld. Det war dessa oskyldiga gåfwor han sedan wisade, når han låt det ryts te utgå, aft bon war hans trolofwade, men ban wisade ide det bref hon honom skrifwit, ott hon efter fin älskade herres, Herr Stens död, aldrig fett den man hon fin tro will gif: wa. Men en gnagande sorg tycktes doldi Konung Gustafs hjerta. Han wisste att hans sträuga förfarande att trygga religionen och fådernege landet för återfall till obeslånd, hade wändt fråa honom mångas finnen, och att Stureaamnet war Swenska folket mera kärt ån hang. Det fon wäl hända, att en förkänsla låg i denna sorg af de olyckor fom för denna kärleks ful en dag öfwer hans barn komma stulle. Kan mål och wara någon fanning deruti, att Haus blick rå den unge Rils Sture, fom uppfoftras des i hang hof, ide altid war få ljus. Si dana dolda sorger stiga ofta upp i ögat säsom hotande moln, jemwäl ur ett ädelt ech ärligt hjerta. Christina den erfarna goda qwianan,