Norrländska Korrespondenten – 24 juli 1852, sida 1

Så hade förflutit utan förändring en tid då följande tilldrog fig. En afton låg Fru Ebris fiina på knä mid fin halmbädd, och gjorde sin aftonbön. Först bad bon Gud om tålamod och styrka i den hårda pröfning henne förelagd roar — och om wälsianelse öfwer sitt fädernesland och hemmawarande anhöriga och wänner; sedan att Herren mile wäcka tyranaens hjerta till bättring och änger, att hans odödliga själ måtte frälsas och til slut en bön för hang olyckliga gemål den sköna Jsabella. Då hörde hon has siigt en djup suck bafom sia; och wid hon måne de fig om, säg hon den gamle fångwaktaren och stora tårar föllo honom ned i skägget. Gud hörde dia bör, fromma Ehriftina fade han — men ide med en fånawaktarcs, utan med ea ljuflia mild qwinnostämma, — Fappa, skägg och den slokande hatten bade fallit ner til marken, och framför den förwånade Chrislina stod den fröna Jsabela, Konung Chrislieras förskjutna maka. Jsabella war ännu una och behagfull, fast kinden mar blef worden af sorg öfwer heanes hårde och) kärlekslöse gemäl. Men i den onde Konnnqens hjerta, få mål fom rike, regerade den Rorska trolpackan Sigbritt. Hon fals lades trofpacka, emedan folket trodde, att hon med troldomekoast försjort deras Konung och månde fis til hans håg och finne. Derefter höllo de honom och ursakad för mycken ondska och galenskap