Norrländska Korrespondenten – 17 juli 1852, sida 2

wäl någon förundran wid dessa frågor, men beswarade dem enkelt och öppenhjertadt. Sedan främlingen sålunda utforskat hwad han önskade weta af Lotsea, fade han: min käre Anders, jag må så gerna underrätla dig om hemliaheten. Du talte om en bror och en fys fier, fom gingo förlorade för några och tjugu år sedan. Se vå mig Anders, jag år ide förlorad. Jag år din broder Swen. Lotsen betraktade honom med beslörtning: slutligen utbrast ban: det låter bespunerligt, men hwerföre fule jag ide tro dat? Hwar år wår sysler Anna? Lefwer hon, och hurn bar allt detta tilgått? Främlinaen winkade åt de twenne damerna, och de nalkades. Den äldsta af dem brast ut i tårar. Hon måste wara Anna fade Lotsea och ett par tårar framträngde wäldsamt äfwen på hans wäderbitaa kind. Men han blef höast förlägen då det eleganta fruatimret utbredde fi: na armar och tryckte honom till fite bröst, ehus vu hans sjömansdrägt lemnade fläckar på hens bol fidenFlåder. vMNaders mia bror utropade on. Nu efter första utbrottet af syskonens känslor fom main til förklaringar. Swen berättade då att han och hans syster då de drefwo i lotsbåten utåt hafwet, blifwit upptagne af en Rordamerikansk kapare, som under Fransysk flagg wägat gåra ett par pyriser i sjelfwa De