Norrländska Korrespondenten – 17 juli 1852, sida 1

ända til knäna för att taga emot den och gif wa den en wacker törn. Då lotsen sprang i land ur fin båt, flög hus sirun i hans armar. Det war ett ögonblick af namnlösa känslor af wild glädje, men få öfs werwöldigande att qwinnan förlorade fansnains gen. Lofsen deremot, för hwilken en weckas frånwaro iagalunda war owanlig och som icke hade någon funskap om Dalarölotsarnes besök och den förmodan de förorsakat, blef bestört of? wer fin huftvug häftighet. Han anade emels lertid något olyckligt. Hassigt flögo hans ögoa omkrina med ect uttryck af djup förskräckelse puftro uttopade han: HÖwar äro wåra barn! Hwar år Swen och Anna? Defa ord flögo fom en blixt igenom hustruns fjål. Don reste fig häftigt upp. Hon fäsiade fina blickar med ect frågande, förwirradt uttryck i hars. IRåra barn? fade bon: Harv du dem icke med dig? Nils! Åwar har du gjort af wåra barn? Detta skar fom en förebråelse igenom mans nens hicrta. Fag?r återtog han: Jag leme nade dem i båten i figte of Häfrige båk. Swea försår qanska wäl att föra segel och Anna ssyr wäl. Wädret war smullt och jag war fäker att träffa dem hemma. Sedan har iag drifwit med en engelsk fregatt syd om Gottland under sista formen, i NV