Norrländska Korrespondenten – 17 juli 1852, sida 1

bolme, TA är lotsarne från Dalarön fom komma att tala om båten som Nils låute, och som blef borta med honom tänkte hon och begaf fig till stugan, för att se till om hon bland de knappa förräderna skulle kunna finna uågot art traktera de främmande med. Medan hon som bäst war sysselsatt med sina husmoderliga bekymmer, sprang Anders, som ockå märkt den ankommande tid landnings: stälet. Pasligt hörde Hon fin sons stämma gäll, så att den star igenom blåsten som ett kumretskal ut år fart Tar kommer hem! Det blef mörkt för den arma qwinnans blickar en sällsam yrsel flög igenom hennes hufwud och det föreföll henne, fom hade hennes hjerta twes lat brista. Mea bon fatte harige händeraa för Ögonen, skakade hufwudet och en kraftia ans strängning återgaf henne ad fin själs frånftige bet. Men Ännu darrade hennes knän, då hon fyndade ut till stranden. Båten war inom skären och då den aick års wer, för att göra sitt fila flag och lägga til, wisade fig mid siyret Nils Erssons gestalt. Med ena handea stötte han skotet, med den andra styret, och kunde sålunda endasts helsa med en nick. Båten flöa med fördubblad fart och tycktes liksom lotsen sjelf, ifrig att hiana sitt mål. Slutligen sköt den lätta fören fram emel. lan klipporna, der Anders kief uti wattunet