Norrländska Korrespondenten – 14 juli 1852, sida 1

(om i slitna flockar, från den cua böljans fe nande spets till dena andra. J yrande hwiflar kasiade fig wattenmassorna om hwarandra och mörfa styar åkte öfwer de gräsliga brånnias garna. ij Jatet enda ssegel wor sonligt bland skummet, och Lotshussitrun återwände till siugan för att wänta. Det war en wäntan af djus ängess och likwäl ide utan hopp. Just det farligosse, att mannen hade båda barnen med fig, ansåa bon för det säkrasie bewis att han målie wara råds dad. Huru stube te alla tilsammans funna gå förlorade? Först på tredje dagen stibnade det. Himlen klaraade och luften forte fig Åter i jemawigt. Endast det djupt upprörda bafcget rörde fig åns nu i den milda dyningen. Srån höjrden såg Lotshustrun åter utåt den ödsliga rymden: Slutligen denna aftoa wisade sig ect litet båtsegel mellan klipporna. Det war en Das lsrölotsbåt, det kände Lotshuslrun på seglet och och sättet att föra det. Båten nalkades och lade til. Ett par karlar stego i land. Lots: husirna gick dem tid mötes. Yr Rils Ersson icke hemma mor?! frå: gade den ene. UXBårar båt ligger här icke. Br tänkte mi skulle få hemta ben. Den förskrädta qwinaan berät ade att Hon hwarken fett fin man eter barnen, sedan fyro. dagar. Lotsarne funderade och ingen mile i börs