Norrländska Korrespondenten – 14 juli 1852, sida 1

Lotskojan. (Forts. fr. föreg. N:r) Likwäl då störtregnet fom, gick bon att Falr la in honom. Hon ropade med går rös: MAn der8! i dörren och drog fig derefter ånyo tills baka. Det dröjde ide långe innan yojken fom, drypande af reanet och likwäl glad öfwer fia fångstHan kastade flundroraa framför spisen och sade: Nu förtjenar Far peagar! Måna gång får wäl jag följa med, få mål fom Swen och Anna! sTag af dig tröjan pojfel fade modren och häng upp den öfwer spisen Sedan fan du sätta dig och låfa i fatechefen.-! Derefter eg hon upp, och begynte tillaga de fångade fiskarna. Dagen förflöt och formen fortfor att rasa. Hufirun gick til sänas med fin fon, och det enda, fom kunnat röja hennes själs oro, war den darrande häftighet, med hwilken hon efters läste gosscas aftonböner. Efter en natt äanu förfärligare än den fors miga dagen, gick hon utför att fe utåt hafwet mes dan gossen ännu sof. Med möda klättrade hon upp på den högsta punakten af den lida klippön, men kunde ide få der för wiadstötarnes wåidsamhet. Hon omfattade en klippkant för att hålla fig fast och såg utåt östern. Der rasade i ohejdadt tummel de vilda wågoraa. Skummet ssög lik