Norrländska Korrespondenten – 10 juli 1852, sida 2

dröjde långe innan det dån derpå följande dund: ret af kanonskottet han fram till Lotsens öra. Men liksom instinktmessigt flög styrpinnen änyo åt slyrbordssidan, seglet kastades hasfiist bidewind och lält böjande fig för bläster, far Fölen fin kosa snedt öfwer de långsträckta böllornas ryggar. Ju längre mannen afläasnade sig från hemmet desto mera weko dess ljufware bilder i bang själ för känslan af hans pligt. Då det mörka skrofwet af en fregatt wisade fig såsom grundwal för den högburna wäfryramiden, fåns de Nils Ersson genast igen en fremling. Det war en Engelsman. Så mycket mera otälig blef han att ide förekommas af någon annan Lots. Den alltmera wexande kultjen jagade också hans lätta båt som en blirt. Fregattea blef honom warse och lade bi. Men då lots båten sköt i lå om det höga skrofwet, måne fregatten redan siryka fina toppsegel. En liaa kaslades ut och greps af Nils, fom med öfwad hand nedtryckie masten och seglet i fin bår, få: slade den wid linan och äatrade upp för relins gen. Ett par officerare emottogo honom och för: de honom genast til flyret. Han kastade Ögat haftigt omfring horisonten, lät taga dubbla ref i märsseglen, slorseglen gigades och fregatten lades till bidewiad för att rida ut er storm. Också utbröt en fådan, farp fom om det warit ea af tropikernas byar. Men Östersjöns