Norrländska Korrespondenten – 10 juli 1852, sida 1

år förhällandet detsamma. Men om torpa: ren på landdacken skulle med en känsla of af: und beundra de många dyrbara sakeraa hos Lotsen, få skulle han dock ide milja byta fina föda med hans. Så ytterst tarfligt och få ofs ta i nerklig brist fom lotsarne lefwa och befinz na fig, funna endast de aldrafattigaste göra. Dock bor bland behofwen deriane en lycklig familj. En rask husltru, ett par hurtiga pojkar fom wexa til för faödrens yrke, och en flicka som uppwext med metsröct och nätet, utgöra Lotsens hus. Ala förfå de att sköta åran och gungande på en swallwåg, leka de med farorna lika muntert fom landbackens bybara med hwars andra på en ång under höbergningeu. Men ide blott behofwet, menniskans firins aa mån, utan äfwen olyckar, hennes besiroffare, hemsöka ofta den ensliaa boningen. Tidigt en morgon lade den raske Nils Ers: fon ut, emedan windea från nordlig Fafiat om på sydlig, och man kunde förutsätta att flere fartyg, fom mille göra en Landsorts fyrdäk skule behöfwa lots. En frisk kultje Hade redan gett wågorna fin nya riktning, och de wanliqa märkena på himlen botade med ingen sitorm. J fin båt medtog Nils endast den åldsta fjorlonårigargossen Swen och den ett år yrgre dottern Anna, hwilka skulle föra båten tillbaka sedan han fjelf gått om bord rå något skepp. Han tånkte sedan frän Dalaröa med någon of