Norrländska Korrespondenten – 10 juli 1852, sida 1

Lotskojan. I En Locskoja skiljer fig från en wanlig bond: stuga både genom fin belågenhet och inrednina. Lotsarnes hus ligga oftast gömda i eu beraffref: ma längst ute i skären der sällan någon skugaa finnes, om icke af ett par magra talar, hwilka förgäfwes sträfwa att lyfta fig några få fot öfwer sanden, hwarmed hafswågorna mål fun: dom hölja deras rötter, men som de deremot också Ifa ofta bortgräfwa. King på klippan en fläck, dit bränningarna ide hinna, få har Lotshuflrun försökt att åtminstone plantera någ: ra gotatesständ på densamma. Ett halft dussin stackars höas och ett par eländiga får utgöra Lotsens hjord. Menniskans trogna följeslagare bunden bor också hår och stryker omkring firan: den med blid utät hafwet, skähande på hwarje segel som blir synligt vå dess yta. J en liten wik mellan kliprorna ligger Lotseas redbaraste es gendom, ett par bätar. Jnomhus ser det emedlertid mångfaldigt bår de trefligare och snyagare ut, ån torparen på landbacken Fan bestå fig. Möblerna äro ytterst eukla, men kring fången glänser ett förhär ge af waxadt brokigt kattun. Bland förrådet af talrickar finnes icke twå lika, men hwar och en för fig år dyrbar. Med glas och koppar