Norrländska Korrespondenten – 10 juli 1852, sida 1

kamraterna wända om hem igen. Husirna och dea yngste sonen, eu åttaåring blefwo ensamme hemma. Den bäsla båten med sitt lila spritsägel flög saabot och djerft utåt det öppna hafwet. Res dan begynte ett och annat segel att framskymta längst bort mid horisonten. Men äfwen från andra lotsrlatser woro båtarna ute, så att det gälde att först passa på och hinna en seglare. Starkare bemannade och förre hade de andra lotsbåtarna fördelen af en bättre scaling och wunno derföre betydligt försprång. Först sedan fyrbåken endast syntes såsom sjelf ect litet segel, och kusten sösom en blä rand, träffades cet mac: fert Amerikanskt barkskepp. fom hade alla segel til Wid äsyacn of denna lila lotsbåten lade han bi, Rils lade wänligt handen på de båda barnens hufwuden och gid om bord, hwarefter den lida båtea med de twenne barnen lemaades åt hafwets ödsliga römder. I Det wackra Amcrikanska skebpet, under Nils Erssons befäl, ilade med sin höga segelmassa, stolt och glänsande mot norden. Frän fin uppt böjda plats bredwid rorsmannen, kastade lots fen slundom en blid akterut tillbaka, för att se efter den lilla båten, der Ännu def lila fegel då ech då höjde fig öfwer en wåg, liksom en swan eller ea skumfläk. Men suart wisade sig andra, förte segel hår och der wid horisonten.