Norrländska Korrespondenten – 3 juli 1852, sida 2

tårar, då sijernan ännu engång Öppnade fig för hans sya. Hons englasysster fade åter tid ledsagaren: Kr min broder fommen? Oh han swarade: Nå, men hans lilla dotter.!! Och manner, det fordna undrande barnet, såg sia, nyss från jorden bortgångna dotter, fifom en förklarod engel ibland de tre fom gått förut, och han fade: min dotters hufwud hmis lar emot min syslers sköte, och hennes arm är slinarad om min moders hals, och wid hennes rötter sitter den lille pilten från fordom tid! och jag kan bära skiljsmessan fråa henne prisad ware herran!z Oh stjernan lyfte få klar. Omsider blef den gamle mannen en ålderfiis gen gubbe, och hang förr få flåta anfigte plöja des nu af skrynklor, och hang fieg blefwo ofåks ra och siapplande, och hans rygg blef krökt. Om en natt då han låg på fia bädd och hans bara siodo omkrina honom. utropade han, få, fom han hade gjort det förr, fasi det. uu mar längesedan: Jag fer fijernant Hans bara hwiskade sinsemellan: ÅPan år döende? Och haa tillade: Jag är det. Din åldere dom bar fallit ifrån mig lik em båklädnad, och jag nalkas stjernan såsom ect barn. Och nu