Norrländska Korrespondenten – 3 juli 1852, sida 1

de hand i hand wid fönsiret. Den af dem fom då war nog lyclia att förf få siate på henne, utropade genass: jag fer fjernan! Och ofta hände det att begge twå på samma såna, gjorde detta utrop, emedan de få wäl wisste hwar stjeraan stulle uppfliga och blicka mot dem. Omsider fästade de sig så wid henne och blefwo så förtroliga wänner med stjernan, att innan de gingo till hwila, de alltid tittade ut genom rutan ännu ytterligare en gång. för att helsa henne god nalt; och när de sedan, hwar och en i sin lilla bädd wände sig mot wäggen för att inslumra, brukade de alltid sluta sin aftonbön med att säga: Sud figne fjernan.s Wen medan systern ännu war blott ett barn, endast ett litet barn, började hon tyna bort och blef få Flen och swag, att hon ej längre kunde under nattliga timmar siå wid fönstret; och då fig gossen bedröfwad ensam ut mot rymden. När han då såg sijernan, wände han sig till den blika sjuklingen på bädden och fade: jag ser fijernan! och då spridde fig ett leende åf: mer systerns anlete, och en späd brusten flåms ma framhwiskade: Gud sigue min broder oh fijernan! Och få kom det suart en tid, alltför snart! då gossen abdeles ensam såg ut genom fönstret, och då det bleka anlelet, fom log emot honom från bådden, ej mera fanus der; och då i stället det fanus er liten grafkulle iblaud de andra graf: