Norrländska Korrespondenten – 3 juli 1852, sida 1

Ett Barns Dröm om en Sijerna, af Charles Didens. Det war en gång en liten gosse fom fröfmas de omkring och undrade öfwer alt hwad han såg. Han Hade en fyker fom också war i bars naåldren och hans ständiga följeslagerska. De begge barnen kunde hela långa dagar sysselsätta Å med att undra och fördjupa fig i bdetrafs telfer. De undrade öfwer blommornas fägring, de undrade öfwer himlahwalfwets höjd och agurs blåa färg! de undrade öfwer det genomskinliga wattnets djup; de undrade öfwer Guds godhet och makt, fom skapat Hela denna sköna werld. De brukade stundom säga till hwarandra: om alla små barn här på jorden doge; månne blommorna, wattnet och himmelens skyar skulle sörja? De trodde de skulle sörja. Ty, sade de, kaopparne äro blommornas barn; och de små ljusa fläckarne, som leka kurra gömma uppå himmelen hela natten måste säkert wara fjer: nornas barn, och de skulle nog blifwa sorgsna om de ej mera fingo fe siua lekkamrater, men: niskornas barn hår nere på jorden. Det mar en klart tindrande stjerna, fom al: tid slirålade fram ur skyn förr ån de andra, helt nåra spetsen på kyrktornet, öfwer grafmara ne. Den sijernan förekom barnen större och mycket wackrare ån alla de andra och hwarje natt wakade de fmå til def hon spates, fåren: