längtade hHafresfodret. Mamsellen wände sig om. Flammander war i ett språng wid hennes fåtter. På landet qwarlefwer inom de stesla orter den annars i der närmaste utdöda öfwertygelle, att hwarje fårlefssförflaring måfte förfiggd jnder kaäfal. Magiftera Hade ide ringafle aning derom, att mera än en ung man af werld, wårdslön stödd mot en wagas dörr, med Faaps pen af sia spatserkäpp till hälften iaträdd i mnanen, hwiskade för den i wagaen sittaade da: men ypvad sin föresats att skjmta fia för pan: nan, derest icke hang bön om kärlek af heane möttes med bifall. Magistera, trodde, att Kungliga och Fursäliga personer städse friade genom ombud, för att dymedelst undwika att personligen fullgöra den beswärliga ceremoniec med kaäfallet. Ytt man bör ligga på knä, då man friar, anfåg Magistern lika afsjordt, som att man tar af fig hatten då Mar moter Kungen. Magistern låg alltså på fina knän och talas de och sade: Jag kan icke, jag förmår ej längre förtiga mitt hjertas hemlighet. Ja! jag älskar Eva, fom Adam fordomdags gjorde det i paradiset. (Mamsellen slog ett förtwiflat flag i wäfstolea.) Med glädje, med sälhet fule jag förtära hwarje Äpple, fom räcktes mig af Eva, more det äfwen surare ån kart. Jan skulle ide begära bältre, än att drifwas ur par