Norrländska Korrespondenten – 26 juni 1852, sida 3

Och al sittelifs mystik ju blomman fluter J kalkens gömmen, under kronans blad. Aleena af sitt wäsende hon njuter, Upplåtande det blott i ringa grad. Skyggt ifrån sig den djerfhet bort hon skjuter Som skyndar wiljande se mer, åstad Att rifwa slöjans förlåt, för att sinna Ett djup af lif fom haslar att förswinna! Men, fåGan lik, hwars flod wil öfwerswämma Fullwuxen inom trånga klippans mur, Ej något twång Fan mot def swallning dämma Hwad än det gäller måste hon derur! Gå hwad siq rör i fulla bröslet, hämma Ej nåqoa kan: una örn ej trifs i bur — Det lösta lif sig fröjda will åt toner Och sången flyr mot aetherregioner. Så hwad blir fogelas lif? En dikt på wingar, En sjungen dikt igenom toner klar. i När fig mot blåa rymder lärkan swingar, Står wid fin tufwa fästad sippan qwar! Och når hand jubel högt i skya förklingar Den stumma blomman minfa ljud ej bar: Sitt korta lif hon Mkr begråter Om aftonen hou får förwissnad dir. — — —