Norrländska Korrespondenten – 26 juni 1852, sida 3

donom huru det gick med Ryssen swarade jä: garne med sitt soldatspråk: Smart blef Han i fyaen. Foglarne. Prolog 7). När efter fallet menskan dömdes wandra Från eden pä det duakla lifwets siråt, Twå genier hulda syskon till hwarandra; Den wilsna änvu fingo följa Åt: Den ena blomsieras kärlck år, den andra älr konsten att begripa foglalät — Och blommor än och foalar henne lära Pwad stigar til naturens iure bäro. För dem hon walt för sina själafränder Maturen deras eget lif beskref, J emigt unga, doftande legender, Och få det wäna blomsberspräket blef: Rär Flora får ur ymnigt fula händer På wårens gröna land, i blomsserbref Samspråkar himlen då med sälla jorden — Blott rena fianen funna tyda orden. Men all den poesi fom blomfiren gömma För dessa fina malda häroldsmän Som lefwa deras oskuldslif och drömma, Som sommarnattens ros om Eden än, ) Kil en mindre poemsvkel.