Norrländska Korrespondenten – 23 juni 1852, sida 1

Ru fom äfwen engelen til den fattiga qmins nans graf. Der wärte ingen blomma, endaft gräs och — ogräs. Och han sänkte sina frims rande wingar och lade ärat emot torfwen och lyssaade. MHit är ty, fade han; hon Har fått ro. Sedan gjorde han en grop i mullen och satte ner en skön törneblomma, fom ban fört med fig ifrån Guds trädgård, ty det mar honom en glädje att plantera på de godas graf war. Och når haa wål planterat törnebloms man, wattnade han henne ur ea silfwerskål. Men wettnet war ala de tårar, hwilka qwins nan fordom gråtit. Så förwarar en envgel hwarje menniskas tårar, om de Haft fin källa i ett reut hjerta. Och törneblomman fick genast fast rot och widgade fina mörkröda blad och slog nya Fnaops par,och en oändlig wällukt spred fig ifrån beane. Ösler om kyrkomuren, dit man wisste, att solen förstskulle komma, flod en slipad marmors wärd. Den aflidues nama war rissadt i få djupa och rikt förgylda bokstäfwer, att de fyas tes på mycket långt håb, och innanför jernflång: siln prunkade höga tulipaner. Rär dödgräfwarens hustru en morgon skulle se efter tulipanerna, ty hon hade bra betaldt härför, så fann hon dem alla wissnade. Men icke wisste hon, att en engel hade warit och andats på dem. Då fick hon se törneblomman på den fattiga qwianans graf. Fo du pryder