Norrländska Korrespondenten – 23 juni 1852, sida 1

Engelens Blommor. (Ur Sjöjunss-uns Sagor.) En fattig qwinna blef död. Hon lades afsides på kyrkogärden. Jnga klockor ringde til begrafs ningen. och ingen drack fig pirum i sorgehuset. Dock når månen sken öfwer de andra grafmar: ne, lemnade han ide den fattiga qwinnans i mörker, utan låt fina fivålar äfwen falla derupp på, fastän helt simpelt nägra grästorfwor tillännagåfwo, att en meaniska hade funnit härnerinunder sin sista hwila. Nedanför ringmurea slingrade fig en å kring en holme, der cn stor bok bredde widt ut fina grenar, och i toppen af denna bok brukade en näktergal sitta och sjunga om sommarnätterna; derföre kallade man den lila holmen: NÅktergals-ön. Men når midnattstimman slog och nåfters galen sjöng, feg en Herrans Engel ner på fyrs kogården och begynte wandra omkring ibland grafkularne. Han såg på alla rosor, dem man planterat, antingen fom en gård åt den Hånfofs nes minne, eller derföre att grannarne icke fruls le få något att säga, om man wärdslösade ca anbörig på hang dåda mull. Och på somliga rosor andades engelen få tungt, att de måste böja fina kronor, huru högt de ån buro dem! andra åter fom syntes nedflag: na, lyftade han upp och inbläste i dem friskt mod till en ljuflig doft.