Norrländska Korrespondenten – 19 juni 1852, sida 1

Brewannes bet sig i läppen så att den blödde. Emelie icke tycktes gifwa akt på honom utan fortsatte sin läsning: — (sr det icke pråktigt!s — skrifwer hon — jag år gift oc) få gode fom enka, min man, fom lärer wara en underlig herre, och fom jag knappt har förmånen att känna, år sedan tre års tid ute på resor och låter mig temligen fföta mig sjelf. Sedan mitt bröllop har min farmor gifwit mig något mera frihet än förut;twenne gånger har jaa warit i Paris och på sednare tider hafwa wi besök af ganska mycket folk på Montbazon. För det mena alömmer jag att jag är gift, och detta år i sanning min lyda. Brewannes stod på glödande kol och war nåra att förlora all besianina. Han blandade fig icke i samtalet, hwilket med rått mycken munterhet rörde sig krina dea unga dfmr: gifna hustrun och heanes besynnerlige man. Amanda talade föga, men gaf akt på Bres wannes; han hade blott en tanke, nemligen att hals öfwer hufwud refa fin wäg. Men då man steg upp ifrån bordet närmade sig honom och hwiskade: — J afton klockan 8 kommer jag i i acacie: bersån. Dessa ord försatte den arme Brewanues i en förfärlig sirid med sig sjelf. Om han reste