Norrländska Korrespondenten – 19 juni 1852, sida 1

få måne han med detsamma försaka en lycka, för hwilken han aftonen förut skulle welat åfvens tyra sitt lif ... Blef han qwar måste han tröffa fin busiru. Å ena sidan manade kärleken honom till Amandaatt blifwa qwar men hand omils ja mot Lucie, hwilken hans egenkärlek icke funs de förlåta de lättsinniga uttryck, med hwilka bon talade om honom, gjorde hang önskan att aldrig återsehenne mera liflig ån någonsin. Oh hkmål dröjde han qwar, men han irrade större delen af dagen omkring i trakten af wännens bemmist utan att wåga närma sig detsamma af fruktan att der träffa fin husflru. Wid middagstiden smöa han fig in i fitt rum, klädde om fig och, då det rinades med måltidsklockan, war han mera död än lefwande. Först mid ins trädet i matsalen andades han åter fritt, sedan han öfwertygat fig att endast de wanliga gästerna snunos der. Wid bordet war det sielt; Lucian såg förbehållsam ut. Emelie war owanligt tyst och Amanda något blek och tankspridd. i Så snart middagsmåltiden war förbi, bes gagnade Brewannes en förewändning för att strart afläasna fig. Kl. 8 slog hans hjerta af häftia fröjd och salia wäntan och han glömde hela den förflutna dagens oro ty han war i acacies bersån, der Amanda lofwat honom ett möte. Men wäldsamt slående pulsar fixerade han mis saren på fict fickur och såa def längsamma framstridande från den ena siffran till den an: