blifwit trött och derföre har grefwe Brewannes för min skull mån vå få långsamt. — D, tad! ... Tack madame — flammas de Brewannes, fom nu mera knappt wisste bwad han fade, men mar innerligt tacksam för denna lilla godhetsfula och wältaliga ofanning. Amanda beswarade grefwens tacksägelse med en blick, så oändliat ljuf ach uttrycksfull att den owedersägligen innebar ett ja til ala Bres wannes önskningar. Brewannes war lycklig få som man stundom är det, då man waknar ur en ljuflig dröm och med wäld wisar från sig werfligheten för att fult waken njuta ännu några himmelska ögoablick. Följande morgon då Lucian inkom i sin wäns rum, bade denne ännn icke sofwit en ens da blund. Ratten hade förflutit under en fåne dig wepxling af förhovpningar, förebråelser och förcsatser att fly långt från denna farliga labys rinth, i hwilken han icke ännu inträngt djupare, ån att återgången wore möjlig. Men då nu Lu: cian föreflog honom en tur bort til ett af gods sets men aflägsna ställen, der hang närwaro wore alldeles nödwändig, war fresielsen att bes gagna fördelarna of den äkta manuens fråutvas ro för stor för att af Brewannes kunna öfs werwinnas; han styllade på trötthet efter res fan och bad fin wän ide för hans skull förs summa fina åligqarden. — Rå fom du win då — smarade den åfe