Norrländska Korrespondenten – 12 juni 1852, sida 1

— O, madame! om ni wisste huru detta skämt låter i mina öron! Dock, det är en oundwikelig pligt som kallar mig, ju löngre jag dröjer här, desio swårare blir det för mig att uppfylla den. — Jaa ser att Amanda redan har ett wisst wälde ofwer dig och jag lägaer min huslru fårs skilot på hjertat att öfwertala dig. — Din hunstru? sade Brewannes med ett uttryck af bestörtning. — Ja jag förmodar att damerna yprefentee rat fig, i annat fall får jag hår nöjet att för resälla dig m:me de Lucian — fade mir Luciz an i det han fattade Amandas hand — och min kusia Emelie de Lucian, Brewannes war ur flånd att dölja fia förs wirrina wid den tanken att Emilie ej fule wara hand måns hustru. Han bade med hela fin fjälhånaifwit sia åt njutningen att få egna Amanda fia henmåran och hyäning. Den erhållna upp: lysmaen mar derföre i hög grad smärtsam, och hon föresatte fia att få snart fom möjligt flv ur den farliga fruns sälskap. Dagen förgick emellertid hasligt. Amanda, fom icke tycktes hafwa lagt märke till det in: tryck presentationen gjort på Örewannes tyd tes uppbjada hela sia förmåga att behaga fin mans mån. M:r Lucian syntes hysa ett blinde förtroende till orubbliaheten af sia hustrus tro: bet eder snarare wara alldeles ur siånd att