Norrländska Korrespondenten – 12 juni 1852, sida 1

Brewannes, som icke aerna talade om sitt giftermål kände ingen benägenbet för att nyps riktigt omtala afsiaten med sin afrefa. Med sorasea blick yttrade han derföre endast: — Jag har der mådga synder att godtsöra .. mien låtom of icke tala derom, jag har för några ögonblick i ert angenäma säbskap känt en lycka, wid hwilken mitt hjerta ice fe: dan ling tid tillbaka warit wandt; låtom oss ite förföra njutningen of dessa dyrbara Ögon: ÅUst. J detta ögonblick inträdde mer Lucian och gick Brewannes till mötes med öppna armar. — Nå få har jag dig då ändtligen en gång åter! Wälsianad mare den händelse fom fördt dig hit. Ursäkta att jag ide war hemma vår du fom, men jag hopras att damerna gjort sitt bäsla för att förkorta tiden för dia. — Damerna hafwa wisat mig mycken gud: — Rå, nu blir du om längre tid hos of? — Ma afsigt wid min ankomst war att bli här endast ett par dagar. — Brewannes fåne mid dessa ord en innerligt saknadsful blick på Amanda. — Så hassiat — fade Amanda lisligt — det tisläta wi icke; då ni dessutom redan sagt of artnr för träkiat der borta i Anwerane, få år bet ju alt skäl i werlden att ni blifwer här.