Norrländska Korrespondenten – 9 juni 1852, sida 2

— wannes; — yttrade blondinen — ur är wisst icke fremmande för oss. Lucian har få ofta talat om er ... — Och man har sannina innerligen lånas tat efter eder ankomst — tillade den andra damen med de mörkblå öaonen. — J åår afton läto wi döra of en beskrifning öfwer er, och des år få nogarann att ibland tusen skune wi kunnat igenkänna er. Brewannes blef helt förlägen deröfwer ort inaen of damerna närmare redoajorde för fina personer, och frid vå köpet beage förde ett sådant soräf, som de båda warit fru de Lucian, (Forts.) En deläten man. En blind man ant: te fis med en una flicka, fom hela werlden fade war ful, men hwars älskwärda farakFier och försiånd utajorde hennes mans sällhet. En ryker bar läkare erbjöd den blinde att återskaffa hos nom fin syn. — Mg, min Herre, swarade denne då skulle jag måhända förlora den färs lek jaa un bofr för min huLNxru och denna 48 mia ytlig Synnerligt privilegium. J en liten d hade man begagnat Rådhusets rymltaa wind art torka kläder uti. Sedan den derigenom fer re gånger tagit skada och ingen mille crsätta den, blef boramänaren ond och utropade: SÅ skall oc ingen få hänga hår utom — Ridmånuen.