Norrländska Korrespondenten – 9 juni 1852, sida 2

teckniag, men äfwen hos henne war alt behag och harmoni; hennes hår war blondt och kunde i rikdom och skönhet täfla med hennes wånin: nas, hennes ansigte oändligen behagligt och tntagande, bon syntes något äldre än den förts nämada, ett fulkomligt mönster af ungdomlig skönhet. Båda woro emellertid hänförande och öfwersten nod alldeles förbrylad framför dem. Brewannes bugade fig för damerna owiss hwilkendera af dem wärdinnan i bufet war. Hand werldswana och takt lår Honom dor snart gissa art det måne wara det blonda fruns timret; hon hade nemligen fe st stigi upp ey beswarat hans helsniag under vit att den andra iakttog i sätt att wara någonting som för den skarpsynte betraktaren antydde att hon endasl more en wän i hufet. Utan att kunna aora fig reda hwarföre, erfor Brewannes en wiss känsla af tillfredsstälelse öfwer sannolikheten att den blonda damen och ide den andra war fru Lucian. — Aldeles fremmande för er mina damer — ytttrade Brewannes efter de förha siumma komplimanaerna — får jag taaa mig friheten att presentera mig sielf. Perr de Lucian, min wän, torde hafwa nämnt att en barndomswän tibskrifwit honom och anhållit att under ett par dagar få wara wittue UU hars bustiga lycka. Denne baradomswän är jaa. — OÖäåndligen wälkommen grefwe de Bre